Ja, bilderna talar sitt tydliga språk. Det är fantastiskt här!! Så vackert och igår hade vi +27. Imorgon börjar vi jobba som receptionister här på vårt hostel. 

Ha en bra onsdag allesammans! 
Kram
Nu ligger vi i varsin soffa som vanligt, jag och mina kära spaniensambo Erica. Jag har återhämtat mig från världshistoriens drygaste förkylning (pratar fortfarande som en gammal rökare) men det känns bättre, hoppfullt. De senaste dagarna har jag mest legat i sängen och drömt om Madrids gator, fashionabla caféer och sprängfyllda nattklubbar, (inte sett så mycket av det tyvärr.) I lördags linkade jag i alla fall ut tillsammans med Erica och vi tog oss ett glas. Sen blev jag så trött och hostade uppseendeväckande högt så vi gick hem igen. Ville så gärna göra Madrid! Men icket. Jag var sjuk och smusslade runt på ett smuligt snorpapper i fickan. Jag fick ge upp. 
Istället kröp vi ner under täcket och tittade på film, drack öl och åt chips. Precis som vi kom att göra kvällen därpå också (Något säger mig att jag kommer sakna denna bekymmersfria tid i livet hehe) 
Imorgon åker vi till San Sebastián. Där ska vi jobba på ett hostel och plugga spanska. En månad kvar ungefär. Ibland är det så underbart att leva! 
Hasta luego amigos!
Vi trivs enormt bra här i Madrid! Våra två roommates är så gulliga och coola. Har lite samma lyckorus som jag kände i Ecuador. Igår satt vi uppe till två på natten och snackade om allt mellan himmel och jord. Dessa tjejer får mig att skratta och trivas enormt, ena riktiga lyckospridare. Jag tror jag påverkas mycket av min omgivning. I lägenheten i Granada trivdes jag såklart också, men emellanåt var det lite konstig stämning och det fick mig nästan att klättra på väggarna. Jag ville ut, bort, prata med andra människor, göra något annat.
Nu känner jag mig tillfreds med livet, denna vecka får inte ta slut för fort!

Idag åt vi chocolate con churros i Madrids äldsta choclateria. Riktigt gott, men en sockerchock. 

Kramar från Madrid!



 

Igår anlände vi till vår nya bostad och nya stad, Madrid. Vi kånkade på våra ryggor längst smala gränder, det blåste och vi var trötta. Tjejen som vi bor hos hade lämnat nyckeln i en bar i inte långt från lägenheten.  När vi hittat rätt bar fick vi ett kuvert av bartendern.  I kuvertet fanns en hälsning från Zoe (vår nuvarande roommate) och en nyckelknippa. 
 
"Det är som att vi tävlar i Amazing Race", skrattade vi. 
 
Tyvärr så står det sällan namn på dörrar här i Spanien, så efter att plingat på/försökt låsa upp 70% av alla dörrarna i huset passade nyckleln äntligen. En gammal, smal och ruffslig liten hund 
hälsade på oss i dörren. Zoe jobbade fortfarande. Vi lämnade våra väskor och gick ut igen för att äta lite oljig kinamat. En beatlesskiva gick på repeat på den tomma restaurangen.  Jag och Erica stirrade på varandra med trötta blickar. Som om vi såg varandra men ändå inte.
 
 
Dagen innan hade vi suttit uppe till fem på morgonen med våra sambos i Granada. Miguel hade spelat piano, Manuel lirat lite gitarr och jag och Erica hade pratat med grannen Alberto som bor en trappa upp. Han är en föredetta keramiker som även bott i Frankrike då och då under flera års tid. Alberto berättar att hans lägenhet svämmar över av märkliga instrument från jordens alla hörn och att han vill fortsätta jobba med sin keramik. Men nu med tanke på den ekonomiska krisen i Spanien håller han fast vid sitt jobb på elektronikaffären. Det var trist att säga hejdå till alla fina och ibland märkliga personer vi träffat i Granada. Kanske kommer jag tillbaka någon dag, kanske ses vi igen.
 
 
Men nu är vi alltså i Madrid och har fortfaranda inte träffat lägenhetsägaren men vi stötte på hennes kompis som också verkar bo här. En otroligt gullig tjej som skrattar med hela ansiktet. Just nu ligger jag och Erica i varsin soffa och hunden Azul har rullat ihop sig till en boll vid Ericas fötter. Idag har vi vandrat runt här i Madrid och fotat, det är fortfarande lite kallt och blåsigt här.Här är lite bilder från idag.
 
 
Hoppas ni alla har det fint där hemma i Sverige! Kram
I natt vaknade vi av höga skrik från lägenheten under. En mörk manlig stämma ropade ut "Ave Maria!" så det ekade i trapphuset. Jag vaknade svettig och rädd och hörde hur han fortsatte sin mässa med diverse psalmer. Ibland tyckte jag även mannen försökte härma en skraltig kvinnoröst. Sångerna byttes sedan ut till argsina dialoger mellan olika fiktiva karaktärer och mässan blev allt mer dramatisk. Jag vred mig oroligt i sängen och undrade när det skulle vara över. Vem var han och vad sysslade han med egentligen?
 
Vid frukosten berättade vi för Miguel vad som hänt under natten.
"Det är normalt", svarade han. "Vissa av lägenheterna i vårt hus tillhör psykiskt sjuka. Dem brukar inte störa oss. Ibland kan vi bara höra lite skrik på nätterna."
 
Så förutom exorcistgubben så har vi det fantastiskt här. Imorse gick vi upp till området Alcaicin med sina små vita oregelbundna hus packade likt tänder. När en liten gränd slutade fanns det alltid ett varmt och pittoreskt torg runt hörnet. Uteserveringarna var fulla av små gubbar och gummor med käppar och korgar. Vi satte oss vid ett bord i solen och betraktade livet som pågick runt omkring. En otrevlig natt gick över till en förbannat bra morgon.
 
Kramar så länge!
 
Jag sitter i vår lilla soffa och har träningsvärk i benen. Solen strålar in genom fönstret så att det sticker i ögonen. Har befunnit mig för länge ovanför polcirkeln för att klara av ljus tror jag.
 
I förrgår hade vi en fest här i vår kyliga herrgård till lägenhet. Jag vet att spanjorer äter sent men denna gång var maten färdig halv elva på kvällen. Alla gästerna var trevliga men började sedan röka i vårt vardagsrum. "Absolut! gör det", sa jag något glansögd. Vilket jag ångrar bittert idag. Luktar som att en äldre kolpatient avlidit i vår soffa. 
 
Därefter gick vi ut på jazzklubbar och jag dansade för entusiastiskt, som en pinsam kusin från landet. 
 
Nu ska jag försöka vädra vardagsrummet.
 
Hasta luego amigos!
 
P.s Idag ska vi även börja plugga spanska
 
 
 
 
 
 
 
Jag och Erica sitter under varsin fleecefilt och sippar kaffe. Det har varit en lång dag. I bakgrunden klinkar en blivande författare olycksbådande på sitt piano och vi försöker hålla oss varma i det dragiga 1920-talshuset. Vi ska bo inneboende här i tre veckor, dela denna vackra och enorma lägenhet i mitten av Granada med tre spanska studenter.
 
Miguel som välkomnade oss idag är trevlig, lugn och drömmer om att bli författare. Han tipsade oss om ett bra frukostställe och hela dagen försvann därefter i trånga gränder längst Gran via. 
 
Efter allt strosande var vi så enormt trötta att vi somnade likt två förvirrade narkoleptiker. Fyra timmar senare kändes det så konstigt att vakna upp i någon främlings lägenhet i södra Spanien. Lukten, luften och den myllrande staden. Allting känndes annorlunda.
 
Snart ska vi ut och köpa lite fredagsmysgodis och kanske lite vin. Imorgon ska våra sambos bjuda över lite vänner hit på middag. Kul att få öva Spanska igen!
 
Ha det megafint!
 
Resfebern kommer sakta smygande utan någon anledning. Frågor dyker upp och jag vrider mig i sängen om natten. Jag ifrågasätter vad poängen är med att flacka mellan jordens alla hörn. Ett flackande som påminner om ett rastlöst irrande. 
 
Jo, det finns en poäng med detta. Istället för att sitta vid en bänk och lära mig om världen sträcker jag ut handen och känner de gröna, tunga löven i regnskogen. Jag möter människor med levnadsöden som färgats av krig och kärlek, hat och en strävan efter ett bättre liv. Människor som vet saker, upplevt saker men som aldrig kommer få någon doktorshatt. 
 
Världen är den rena källan till kunskap och böckerna är bara en tolkning av den. Sträck bara ut handen.
 
När resfebern är för påtaglig lyssnar jag på den här låten. siick. 
 
Hejs så länge!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här är en härlig låt som får mig att vilja packa ihop ryggsäcken och kasta loss. Jag tänker mig en såndär solblekt hipsterkärleksresa där allting har ett vackert Amarofilter över sig. Jag är förälskad och han har skägg. Av någon anledning passar jag även suvärnt bra i shorts+gummistövlar. Vi bara ler åt varandra sådär hemligt försälskat och åker från stad till stad. Jag hänger ut med mina brunbrända armar från bussfönstret för att demonstrera hur fri jag känner mig. Ja, så föreställer jag mig en underbar backpackerresa.
 
Verkligheten ser annorlunda ut. I verkligheten har min resekompis inte skägg. Min hipsterdröm är en gammal kompis som jag delar allt med. En fantastiskt smart och rolig vän. Vi kommer inte le förälskat mot varandra när vi reser från stad till stad (och jag passar inte i shorts) men vi kommer garva röven av oss, prata om de mest bisarra eller intressanta sakerna. Äta kakor på en mack mitt ute i ingenstans och tappa bort våra pengar. Vi kommer möta båda roliga och sorgliga människor. Jag är så glad att du inte har skägg och heter Edmund, Frank eller något annat gubbigt hipsternamn. För jag vill bara göra den här resan med dig och ingen annan. 
 
Skepp å hoj! snart åker vi!
 
 
 

Dagen har flutit förbi i en liten båt. Mitt på dagen besökte vi en ganska tom, flytande marknad. Sedan åkte vi vidare och tittade hur ortsborna tillverkar det populära kokosgodiset. Jag som är en riktig kokoholic (dricker ren kokosmjölk till frukost ibland) var i paradiset.

Efter lunchen lånade vi varsin cykel. Vi hade börjat prata med ett gäng gulliga tjejer från Malaysia och tillsammans cyklade vi iväg. Den vietnamesiska landsbygden ligger ofta i en mjuk dimma med magiska gröna risodlingarna, floder och lummiga träd så långt ögat kan se. Det är verkligen en fröjd för ögat.

Vi cyklade på våra rostiga cyklar, skrattade och väjde undan för diverse hundar, skolbarn och mopeder. Ortsborna gick ut på sina verandor för att få en glimt av spektaklet. Solen brände på våra ryggar och jag kände mig så fri.

Kramar från Asien!