Quito är en stad under utveckling. Byggnader poppar upp som svampar överallt. Människor verkar få det bättre. Mycket har ändrats på kort tid. Samtidigt är Quito som en rik granne. Du kan försiktigt glutta genom buskarna  och se den nya bilen, poolen, terassen. Men ingenting du ser kommer någonsin bli ditt.
 
Bara en ynka procent av Quitoborna har allt det där du ser på reklamskyltarna. De flesta bara sliter och sliter för en månadslön på 4000kr, eller 3000kr som är minimum. Med den lönen kan du inte spara, inte köpa något utöver det vanliga, bara köpa mat för att överleva, inte åka på semester, inte ta semester, bara jobba och jobba. Många åker till jobbet klockan sju på morgonen för att komma hem klockan nio på kvällen. Du bara överlever. I en ändlös tunnel av jobb och slit. Många föräldrar ser aldrig sina barn. Familjer går om varandra i den stora labyrint vi kallar livet utan att träffas.
 
Sen finns det människor, familjer, barn som har det betydligt värre än så. Ett liv i desperation. Vädjande blickar. "Snälla köp lite tuggumi, eller en ros". Dessa tankar gör mig inte ledsen de gör mig trött, i själen. Som att hela min kropp suckar ut en grå massa. Det är omöjligt att leva här och tycka att livet är bekymmerslöst. Det funkar inte för mig. Jag kan inte titta bort. Jag tittar bara djupare in.
 
Livet här i Quito är inte en sorglig film, det är myrornas krig som flimrar på skärmen. Miljontals anonyma människor i svåra situationer. De bara finns till men ingen kommer göra en film om dem. Ingen kommer sitta och gråta i kulisserna när ännu en till kvinna i Quito tvingas föda ett till barn som hon inte vill ha. Ingen kommer hålla sig vid hjärtat och snörvla "Åh" när kvinnan jobbar övertid på Supermaxi för att sedan komma hem till sina fem barn som ligger och sover. Det finns ingen storhet i den verkliga världen och ingen hyllar den, den är inte tillräckligt sorglig eller spännande. Men den finns till överallt. 
 
 

 
Jag har inte bloggat på väldigt länge nu. I skrivande stund har jag bott i Quito, Ecuador i två veckor. Det har hänt så mycket under dessa veckor. Quito är en enorm stad och väldigt amerikaniserad. Vi har Kentucky Fried Chicken, Texas Chicken, Dunkin Donouts, ja allt ni kan tänka er. I stan är allt glänsande, stort och högt. Skrytigt. Men under ytan lurar en annan verklighet. 
 
Parkeringsmaffia: När vi parkerar här i Quito händer något för mig helt galet. Gatan har sina egna ledare, som står över polisen många gånger. Var än vi parkerar dyker det upp en man som visar var vi ska parkera. Men det är inte en polis. När vi betalar försäkrar han oss om att vi har "gatans beskydd". Därför kommer ingen råna vår bil eller skada den. Då är vi på den säkra sidan. Men om vi inte betalar? Ja då rånar han oss. Så enkelt är det. Det är vardag här i Quito och ingen reagerar speciellt mycket på det. 
 
Uppe på backen: När vi tittar upp mot berget från vardagsrumsfönstret ser vi en favela (ghetto). Där har ingen som jag känner i Quito någonsin varit. Folk säger till mig att om jag någonsin går in där kommer jag aldrig ut igen. Om jag kommer ut igen, så i alla fall utan alla mina ägodelar.  Jag tittar och tittar varje dag. Där ligger den. Jag kommer aldrig någonsin åka dit. Där bor människor utanför lagen. Polisen kan inte gå in där. Men de flesta människor som bor där är helt vanliga, från underklassen. De jobbar i affär eller på marknaden. Sedan på kvällen åker de tillbaka till det laglösa landet igen. Födds en i en favela så kommer en troligtvis aldrig ut. 
 
När vi åker med bil genom de centrala stadsdelarna låser vi alltid dörrarna i vissa områden. Så ingen drar upp dörrarna och rånar oss. Genom fönstret kan jag se misären. Pundare i varje hörn. Familjer som letar efter mat i soporna. Barn i dagisåldern som sitter ensamma vid rännstenen. En tung och mörk värld. Människor som inte finns. De kanske har imigrerat hit från grannländerna, men nu existerar de inte. 
 
Ja det är så mycket som gör mig trött i hjärtat och rädd. Som när jag går från jobbet klockan åtta. Jag och Jorge har gått igenom min väg till bussen i detalj. Vilka gator jag inte får gå på. Det kan bara handla om ett kvarter bort. Där finns personer som kanske vill råna mig, jag som vit europe är ju alltid lite av ett offer. Jag måste hålla mig till den upplysta vägen där de stora kedjorna med Kentucky Fried Chicken finns.  Där finns också vakter. Jag jobbar i den mest turistiska delen av Quito, "Gringo Land". Där finns det också mycket rånare. De håller sig nära turisterna och de berusade partyprissarna, de lätta offren. 
 
Okej, nu har jag kanske målat upp en väldig mörk bild av Quito som delvis är orättvis då det är hur säkert som helts på dagen. Men jag kan inte blunda för att detta även är vår verklighet här. Klart att en vänjer sig, ingen går ju runt och är rädd hela dagarna. Men den här sidan existerar och det kan vara rätt jobbigt att inse.
 


 
 
Nu har jag bara en månad kvar i Chile. Det känns ju rätt sjukt. Nästa vecka kommer Erica och hälsar på mig, ska bli så otroligt roligt. Kan som inte fatta det. Att någon hemifrån plötsligt dyker upp här i Valparaíso.
 
Därefter bär det av till Ecuador. Känner blandade känslor över att åka. Vi har fixat lägenhet och jag ska börja plugga spanska igen och besöka min värdfamilj så mycket som möjligt. Förhoppningsvis också jobba. Kommer att sakna Valparaíso enormt. Stämningen, festerna, mitt hus, alla människor här. Men jag är minst sagt redo att åka. Har inte jobbat på väldigt länge och inte rest desto mer heller. För mig har det mesta här blivit grå vardag. Halvtråkigt. Det är tyvärr så det blir överallt om du inte har ett jobb tror jag. Även fast du bor på en vacker, inspirerande plats. 
 
Fast ibland glömmer jag bort hur det är i Lappland vid denna tid. Ett mörkt dygn utan en tydlig början eller slut. Kyla. Väntan. På något bättre. Kanske till sommaren. Kanske. När mina tankar vandrar iväg och maler på hur mysigt det är med snö och kura under filtar försöker jag stänga av. För det är inte sant. I alla fall inte för mig. Jag älskar att ha ett dygn, med sol och mörker först klockan nio. Gå i sneakers och t-shirt. Grilla ute på terassen. Jag kan absolut inte få för mycket sommar. Vi människor behöver solljus.