Vi bor i ett litet vindsrum nu. Genom det minimala fönstret till vänster kan en krypa ut för att sätta sig på en liten balkong. Två personer rymms på baklongen. Husägaren har låtit bygga en vägg mitt i rummet. På andra sidan den tunna tunna väggen bor det två kubanska killar i ett rum på kanske tio kvadratmeter och med en liten "docksäng" i ena hörnet, som de båda delar. Just nu lyssnar de på Celine Dion. Jag hör allting genom den tunna väggen. Även den colombianska killen som bor på våningen under sitter i rummet och lyssnar på musiken. De låter glada. Uppspelta. Kanske för att det är påsk nu och ingen jobbar imorgon. 
 
Ägaren till huset är en fantastisk gammal dam. Jag småpratade med henne i vardagsrummet idag, vi alla delar de gemensamma utrymmena här i huset. Varje gång jag tittade mot köket för att göra en ansats att fortsätta med disken frågade den gamla damen något nytt.
"Hur är det att bo i Sverige?" "Är svenska ett svårt språk att lära sig?" Hon såg så ensam ut där hon satt, liten mot sin stora soffa. 
 
Hon berättade om sitt liv. Från att sedan tidig ålder vara ett fosterbarn till att senare förlora sin make som ung. Ensam med tre barn. Damen utbildade sig till ekonom, så fort det bara gick. 
"Men sen då?" frågade tanten sig själv, som om jag inte var där. "När kunde jag tänka på mig själv?"
Vi pratade och pratade. En halvtimme blev  timmar och jag berättade om mitt liv så långt och jag hade det väldigt trevlig. Trevligare än jag haft på länge här i Ecuador.  
 
Sedan kokade vi kaffe och fortsatte att prata.
"Jag röker ibland," sa tanten och plockade fram ett paket och log finurligt.  "Okej, varje dag." Hon skrattade så att hela hennes rynkiga ansikte drogs ihop. Jag kunde inte låta bli att skratta jag med. Det var så härligt befriande. Att vara i den där åldern när du slutat give a fuck och börjat leva lite rockstjärneliv i det egna vardagsrummet. Till våren ska tanten resa till Chile för att hälsa på ett av sina barn. Första resan utomlands i hela hennes liv. 
"Nu är det min tur att uppleva saker, efter all tid som jag bara gett och gett, till mina barn och till min man" Sa tanten. "Jag tänker inte sitte här inne och dö."
 
Quito är en stad under utveckling. Byggnader poppar upp som svampar överallt. Människor verkar få det bättre. Mycket har ändrats på kort tid. Samtidigt är Quito som en rik granne. Du kan försiktigt glutta genom buskarna  och se den nya bilen, poolen, terassen. Men ingenting du ser kommer någonsin bli ditt.
 
Bara en ynka procent av Quitoborna har allt det där du ser på reklamskyltarna. De flesta bara sliter och sliter för en månadslön på 4000kr, eller 3000kr som är minimum. Med den lönen kan du inte spara, inte köpa något utöver det vanliga, bara köpa mat för att överleva, inte åka på semester, inte ta semester, bara jobba och jobba. Många åker till jobbet klockan sju på morgonen för att komma hem klockan nio på kvällen. Du bara överlever. I en ändlös tunnel av jobb och slit. Många föräldrar ser aldrig sina barn. Familjer går om varandra i den stora labyrint vi kallar livet utan att träffas.
 
Sen finns det människor, familjer, barn som har det betydligt värre än så. Ett liv i desperation. Vädjande blickar. "Snälla köp lite tuggumi, eller en ros". Dessa tankar gör mig inte ledsen de gör mig trött, i själen. Som att hela min kropp suckar ut en grå massa. Det är omöjligt att leva här och tycka att livet är bekymmerslöst. Det funkar inte för mig. Jag kan inte titta bort. Jag tittar bara djupare in.
 
Livet här i Quito är inte en sorglig film, det är myrornas krig som flimrar på skärmen. Miljontals anonyma människor i svåra situationer. De bara finns till men ingen kommer göra en film om dem. Ingen kommer sitta och gråta i kulisserna när ännu en till kvinna i Quito tvingas föda ett till barn som hon inte vill ha. Ingen kommer hålla sig vid hjärtat och snörvla "Åh" när kvinnan jobbar övertid på Supermaxi för att sedan komma hem till sina fem barn som ligger och sover. Det finns ingen storhet i den verkliga världen och ingen hyllar den, den är inte tillräckligt sorglig eller spännande. Men den finns till överallt. 
 
 

 
Jag har inte bloggat på väldigt länge nu. I skrivande stund har jag bott i Quito, Ecuador i två veckor. Det har hänt så mycket under dessa veckor. Quito är en enorm stad och väldigt amerikaniserad. Vi har Kentucky Fried Chicken, Texas Chicken, Dunkin Donouts, ja allt ni kan tänka er. I stan är allt glänsande, stort och högt. Skrytigt. Men under ytan lurar en annan verklighet. 
 
Parkeringsmaffia: När vi parkerar här i Quito händer något för mig helt galet. Gatan har sina egna ledare, som står över polisen många gånger. Var än vi parkerar dyker det upp en man som visar var vi ska parkera. Men det är inte en polis. När vi betalar försäkrar han oss om att vi har "gatans beskydd". Därför kommer ingen råna vår bil eller skada den. Då är vi på den säkra sidan. Men om vi inte betalar? Ja då rånar han oss. Så enkelt är det. Det är vardag här i Quito och ingen reagerar speciellt mycket på det. 
 
Uppe på backen: När vi tittar upp mot berget från vardagsrumsfönstret ser vi en favela (ghetto). Där har ingen som jag känner i Quito någonsin varit. Folk säger till mig att om jag någonsin går in där kommer jag aldrig ut igen. Om jag kommer ut igen, så i alla fall utan alla mina ägodelar.  Jag tittar och tittar varje dag. Där ligger den. Jag kommer aldrig någonsin åka dit. Där bor människor utanför lagen. Polisen kan inte gå in där. Men de flesta människor som bor där är helt vanliga, från underklassen. De jobbar i affär eller på marknaden. Sedan på kvällen åker de tillbaka till det laglösa landet igen. Födds en i en favela så kommer en troligtvis aldrig ut. 
 
När vi åker med bil genom de centrala stadsdelarna låser vi alltid dörrarna i vissa områden. Så ingen drar upp dörrarna och rånar oss. Genom fönstret kan jag se misären. Pundare i varje hörn. Familjer som letar efter mat i soporna. Barn i dagisåldern som sitter ensamma vid rännstenen. En tung och mörk värld. Människor som inte finns. De kanske har imigrerat hit från grannländerna, men nu existerar de inte. 
 
Ja det är så mycket som gör mig trött i hjärtat och rädd. Som när jag går från jobbet klockan åtta. Jag och Jorge har gått igenom min väg till bussen i detalj. Vilka gator jag inte får gå på. Det kan bara handla om ett kvarter bort. Där finns personer som kanske vill råna mig, jag som vit europe är ju alltid lite av ett offer. Jag måste hålla mig till den upplysta vägen där de stora kedjorna med Kentucky Fried Chicken finns.  Där finns också vakter. Jag jobbar i den mest turistiska delen av Quito, "Gringo Land". Där finns det också mycket rånare. De håller sig nära turisterna och de berusade partyprissarna, de lätta offren. 
 
Okej, nu har jag kanske målat upp en väldig mörk bild av Quito som delvis är orättvis då det är hur säkert som helts på dagen. Men jag kan inte blunda för att detta även är vår verklighet här. Klart att en vänjer sig, ingen går ju runt och är rädd hela dagarna. Men den här sidan existerar och det kan vara rätt jobbigt att inse.