Jag planerar. 
Ska jag ta med mig mina kängor till Chile? Vilken jacka? Ska jag ta taxi från flyget? Måste jag köpa en ny hudlotion? Men shampot då? Ska jag ta de där små reseflaskorna med mig?
 
De är de vanligaste frågeställningar som snurrar runt i mitt huvud. Ett minutiöst planerande och funderande. Tankarna börjar kanske någon gång på kafferasten på jobbet och fortsätter ända in på kvällen efter yogan. Vet jag hur man packar för månader utomlands? Svar: ja. Men vad är då problemet?
 
Problemet är väldigt simpelt. Nästan helt uppenbart. Det handlar om den där ruskiga, nervkittlande, kallsvettiga känslan. Den känsla som vi brukar kalla resfeber.
Varför kände jag inte igen han tidigare? Jag tycker vi borde vara bekanta vid det här laget. Istället har jag ignorerat Resfebern. Tittat ner i iphonen när Resfebern klivit på bussen, som om ett finnigt gammalt ragg just klivit på. Nej, förlåt mig. Vi som spenderat så mycket tid ihop. Vi har väntat på bussen vid foten av vulkaner, vi har druckit lugna-ner-nerver-öl på flygplatser, vi har kissat ut alla lugna-ner-nerver-öl just innan gaten stängts. Vi har gjort allt ihop. Ändå har jag missat dig. Enda tills nu. 
 
Kanske är det bra att jag har någon form av "jobb" att pyssla med inför resan. "Jobbet" kanske kan hjälpa mig handskas med alla nervösa tankar kring resan. En resa på obestämd tid, till ett land jag inte känner till.
 
Jag har till och med skridit så långt i mitt "arbete" att jag stressläser chilensk poesi. Som om den kan ge mig livsavgörande kunskaper i hur man bemöter det chilenska folket. Så att jag inte trampar på några poetiska tår. Inte råka skita på den chilenska lyriken, försiktigt torkar rumpan med en Pablo Nerudas "Canto general" helt omedveten om det chilenska folkets dömande blickar.  
 
När jag är som nervösast brukar jag tänka att det mesta löser sig. Det blir bra. Och OM det inte blir bra så blir det iaf roligt. Jag fattar hur man packar ner tandborste och handdukar, kläder och skor. Det fixar sig. Allting kommer ordna sig. Dessutom torkar jag mig sällan med litteraturalster. Jag måste bara kasta mig ut i världen igen. Som Bilbo Baggins som låter nyfikenheten ta över fegheten och sakta trampar iväg med sina platta fötter (ännu en likhet mellan oss).
Jag har jobb i Chile nu!!! Var helt lyrisk/förvirrad igår. Ja, jag ändrade mig från den planerade resan till Mexico och bestämde mig för att flytta till Chile. Flytta. Till. Chile. SÅ JÄVLA SJUKT!!! Nu har det hela landat till ett beslut, en handling. Det är typ skrivit i sten. Tanken ska bli verklighet. Jag tackade ja.

Jag har fått jobb på ett hostel i hamnstaden Valparaiso som ser okammad och vacker ut på google. En hippiestad med mycket kultur.

Mycket mer vet jag inte. Jag har försökt läsa bloggar, bilda mig en uppfattning om Staden och landet men det är svårt. Omöjligt egentligen. Innan jag flyttar utomlands brukar jag alltid drömma om platsen jag ska flytta till, i veckor och månader.
Har tankarna någonsin motsvarat verkligheten? Aldrig.
 
Ingen tanke kan födas i Sverige och beskriva lukten från den varma, dammiga jorden runt majsfälten i Ecuador där jag promenerat många dagar med tiotals gatuhundar i släptåg. Känslan av den ljumma, släta trottoaren mot mina bara fötter i San Sebastian varje eftermiddag på väg mot havet med surfbrädan vid höften. Det är svårt att drömma om känslan av att bo. Där. Just där. Känslan av människorna runt omkring. Allting bidrar till att skapa känslan. Det som finns inuti dig på den platsen. Den kan man drömma om, men ingen kan veta något som icke är.
 







Ja, bilderna talar sitt tydliga språk. Det är fantastiskt här!! Så vackert och igår hade vi +27. Imorgon börjar vi jobba som receptionister här på vårt hostel. 

Ha en bra onsdag allesammans! 
Kram