Nu vill jag introducera lite latinamerikanska artister som kanske går oss förbi här i Sverige. Den latinamerikanska indiemusiken kan vara helt fenomenal tycker jag. Även fast en inte alltid försår allt är det skönt att höra spanska eller portugisiska för all del. Hjärnan kan koppla bort hela det där med "Förstå och relatera till texten" och istället bara lyssna på helheten och känslan. Här är några sköna låtar enligt mig. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inom mig är det tomt och luddigt. Jag är förkyld. Snart. Åker jag. Det går inte att tänka att snart så försvinner jag från Sveriges yta under ett antal månader. För mig trycks Sverigeknappen på paus. Snart ramlar jag ut i en ny verklighet. Ramlar. För det är så det brukar kännas för en svensk i Sydamerika. Vackra, galna, stolta Sydamerika. Hoppas du tar mig med på ett överjäkligt äventyr.

Jag vill gapa. Vara så trött att jag måste ligga i sängen och tänka på alla intryck. Alla möten. Jag brukar få träningsvärk i mungiporna när jag bor utomlands. Mest ler jag för att ingen ska tro att jag inte trivs. För jag trivs. Men många brukar titta undrande på mig. Då ler jag, lite förvirrat kanske. Människor verkar bli lugnade av det. Så jag ler och ler. Si Si. Allt är bra. 

Omedvetet säger jag hejdå. Till den kalla, torra luften här i norr. Till det dynamitröda löven i träden. Som om löven simulerar en explosion som fryst fast i träden. Men framförallt säger jag hejdå till atmosfären här i Norrland. De tevarma husen med blåst runt knutarna. Alla lugna norrländska ögon. Där livet lunkar på. Idol är på tv i helgen. Lugn bara lugn. Vi köper kappor och mössor. Vi kokar hinkvis med kaffe. Tittar på löven. Blåsten och bergen. Det brukar kittla i mig när det är höst. Som ett hemligt löfte om något spännande typ "Du vet inte vad som kommer hända men det kommer bli galet". Jag tittar hösten i ögonen. Som om jag kan genomskåda dess planer. Hösten står alltid där och ler spjuveraktigt, svarar aldrig. Det är jag tacksam för.

Hejdå

Norrland 

 
 
 
 

Sitter hopkurad i ett kyligt höstsverige. Mina kinder är fräknigare. Mina armbågar ser ut att vara nerstänkta av rödbrun akvarellfärg. Jag är just hemkommen från San Sebastián. Jag lever. Har blivit nerspolad av miljoner intryck de senaste elva dagarna. Solen har bränt. Den fuktiga dimman har svalkat mina känslor. Den baskiska staden är som ett andra hem. Fylld med kindpussande, skrattande vänner. När plånboken tappats bort och magen kurrar finns det alltid en vänlig hand som sträcker fram en öl och en skinkmacka. Någon att promenera med längs floden Urumea eller någon som vill kasta sig ut bland de iskalla vågorna. 

I tisdags åkte vi till Mundaka, en liten fiskeby två timmar från Donosti. Byn är känd för sina excellenta vågor och många begåvade surfare har blivit bofasta där. Mundaka låg under tunga moln när vi anlände, det var kväll. Jag hade nappat åt mig en tapas och öl vid baren. Vi stod ute på krogens tillhörande balkong när det hände. Himlen öppnade sig. Regnet gjorde luften vit, för man kunde inte urskilja dropparna. Himlen brann ovanför havet. Mitt hjärta dunkade i takt med mullrandet. Det kändes som en livsfarlig men också nödvändig upplevelse. Att stå där när himlens elektricitet strömmade ut över havet och in i mitt hjärta. 

 Jag kommer alltid att minnas den kvällen.

 

En annan kväll som krampaktigt håller sig kvar i mig är den på taket. En typisk fantastisk ångestkväll. Jag bara stirrade och stirrade. Kände och kände. Ändå fanns det ett slut. Kvällen blev natt och sedan morgon. Vi hade dukat upp en måltid värdig en egyptisk prins på taket. Ljusen fick det gamla, omaka porslinet att glimma, jag drack öl ur en nött Marilyn Monroemugg i plast. San Sebastián såg dimmig och varm ut från taket. Precis vid huset låg en ledsam tågstation. En sådan du aldrig vill vinka av någon du älskar på och till öster låg en nedlagd tobaksfabrik. Kvällen blev natt och sedan morgon. Nu ilar det i magen igen.